Namn: Mikael Löwenborg
Ålder: 24 år
Bor: Gustavsberg utanför Stockholm
År på Nobina: Ett år
Familj: Flickvännen Jutta
Intressen: Gamla amerikanare och musik. Favoriterna är rockabillybanden Astrolites och Stray Cats.
Vad var det första du reparerade?
– Min gamla moped, en Puch. Fast när jag var 15-16 var jag ingen höjdare på att skruva. Man hade inte samma tålamod. Då var jag nöjd om jag bara lyckades laga den så pass att mopeden rullade! Nu har jag lite högre krav på mig själv.
Tidiga morgnar när Mikael är ensam på bussverkstaden passar han på att dra på stereon på högsta volym. Rockabilly-musiken dundrar ut ur högtalarna medan Mikael drar i skruvar och byter glödlampor. Senare trillar arbetskamraterna in en efter en och rockabillyn byts ut mot annan musik. Nobinas verkstad i Gustavsberg är en trivsam arbetsplats där det alltid finns tid för noggranna reparationer och trevligt umgänge med kollegorna.
Hur ser en vanlig arbetsdag
för dig ut?
– Det är lite olika, beroende på när jag börjar. Om jag öppnar verkstaden börjar jag klockan halv fem på morgonen. Då hämtar jag felrapporter som bussförarna har lämnat in hos trafikledningen. Det kan vara alla möjliga fel, men när man arbetar själv lagar man mest enklare grejer, som att byta glödlampor på bussarna eller fixa en dörr som inte funkar. Större fel, som trasiga bromsar, hjälps man åt att laga senare på dagen, då man är tre-fyra stycken som arbetar på verkstaden.
Vad fick dig att lockas till det här yrket?
– Jag har alltid varit intresserad av att meka med grejer. Men det började nog på riktigt när min kompis Benkes två systrar skaffade varsin amerikanare. Vi åkte runt i deras raggarbilar på stan, lyssnade på musik och jag fick smak för hela den där grejen. Senare började jag arbeta som bilmekaniker men slutade med det och blev lastbilschaufför. Så plötsligt en dag ringde min gamla chef och frågade om jag ville börja på Nobina. Jag tackade såklart ja. Benke som fick mig intresserad av allt detta från början jobbar förresten också här på verkstaden nu!
Har du själv någon raggarbil?
– Ja, en Chevrolet Nova från 1965. Den går snabbt och skramlar litegrann. Fast det ska den ju göra, så folk tittar lite extra efter den när jag kör runt på stan. Men jag åker inte så ofta med bilen för det blir ganska dyrt. Bilen drar uppåt 2,5 liter bensin per mil.
Vad är speciellt med just ditt jobb?
– Jag är ju väldigt intresserad av att meka, så för mig passar det här jobbet perfekt. Men om jag jämför det med att arbeta på en bilverkstad är det inte lika stressigt. På bussverkstaden tar vi oss tid att göra reparationerna ordentligt. Det blir inget fusk! Och så tycker jag det är bra att det är så flexibla arbetstider. Ibland arbetar man tidigt på morgonen och är ledig på eftermiddagen. Eller så jobbar man på kvällen, vilket kan passa bra för mig andra dagar.
Blir det aldrig enformigt?
– Ibland kan det vara tråkigt att stå och skruva på samma ställen hela tiden. Men faktiskt är det för det mesta väldigt varierade fel på bussarna som kommer in. Det är oftast väldigt roliga jobb man får göra. Och så finns det alltid trevliga kollegor att prata med.
Vad får dig att känna dig stolt på jobbet?
– När man lyckas laga en buss så den snabbt kommer ut i trafiken igen är en skön känsla. Då vet man att kollektivtrafiken rullar på som den ska och folk kommer till sina jobb och så. Sedan är jag även stolt över mina arbetskamrater. Det finns flera duktiga mekaniker på verkstaden, och det är bara att fråga någon av de äldre gubbarna om man skulle ha något problem med en buss. De har sett allt, så man lär sig väldigt mycket av dem.